Att hedra narkotikans offer

Den 3 november 2018 hade jag förmånen att på Sergels Torg i Stockholm säga några ord till de som samlats för en ljusmanifestation för att hedra de ca 800 personer som varje år blir offer för narkotikan.
Ett mycket hedersamt uppdrag. Ett uppdrag som manar till aktivitet för att jobba för att ljusen på Sergels Torg bara ska bli färre.

Här kan du själv läsa vad jag hade för budskap till de församlade.

Vi har samlats för att hedra de som fallit offer för narkotikan. En samling för att hedar minnet av narkotikans offer.

Min tanke går till alla som finns kvar här med sorg, förtvivlan och många frågetecken.

Att mista ett barn är bland det svåraste man kan utsättas för och många här idag delar den erfarenheten. Andra kanske står inför att behöva uppleva detta.

Min förhoppning är att en manifestation av detta slag ska kunna vara ett ljus eller många ljus i mörkret. Mörkret som annars skulle kunna uppfattas som det enda som existerar.

Jag vill ta tillfället i akt och rikta min uppmärksamhet till alla här närvarande, eller inte närvarande, anhöriga som gör, har gjort eller som kommer att göra stora insatser till förmån för sina närstående. Utan alla anhörigas insatser så skulle det utan tvekan vara så at ljusen på Sergels torg skulle vara många fler. Ni är oersättliga, TACK!!

Vi alla behöver vara kuggar i hjälp och omsorgsarbetet runt de som behöver oss. Det är något som vi behöver vara mycket medvetna om.

Kommunerna, landstinget är två viktiga organisationer i arbetet med att jobba förebyggande, vårdande och att se till så att livet kan återvända på ett eller annat sätt. Vi som är engagerade inom politiken i en kommun eller i landstinget har ett särskilt stort ansvar. Särskilt vi som finns här idag med vårt intresse för drogfrågor och människorna som finns mitt i detta. Låt oss inte stanna vid utredningar, förslag och konferenser, utan vi måste ta ett ansvar för de enskilda som vi möter.

Här idag finns många som på olika sätt vill bidra till att vi ska kunna tända allt färre ljus framöver.

Intresseorganisationer, föräldraföreningar, kyrkor, samfund, kompisföreningar med många fler och som vi brukar kalla det civila samhället. Ni är så många och så viktiga för att arbetet med alla de frågor som hör ihop med beroendesjukdomar inte enbart ska bli en angelägenhet för de professionella utan att frågorna inte lämnar det mänskliga perspektivet.

Alla vi som finns här idag, igår, imorgon och överallt, behövs för att sjukdomen inte ska skörda fler liv.

Tillsammans är vi ljus i mörkret och tillsammans ska vi se fler som räddas från beroendesjukdomar.

 

Behovsfiskare fångar behov

Ibland dyker det upp ord som får mig att reagera på ett särskilt sätt. Oftast är det positivt, så också denna gång.

I måndags var jag på ett sammanträde och det som diskuterades rätt livligt och under lång tid var digitaliseringen inom landstinget och hur funktionshinderrörelsen på bästa sätt ska kunna delta i utvecklingen av olika distala tjänster.
Ett mycket intressant ämne som vi har diskuterat mycket, flitigt och engagerat i detta sammanhang under de senaste åren.

Mötet avlöpte mycket bra och det var positiva besked från alla håll.
Under en av presentationerna fanns det ett ord som fångade min uppmärksamhet. Jag skyndade att skriva ner det för att få möjlighet att fundera vidare.

Nu sitter jag med en hög papper och ska försöka att inte bli stressad av högens storlek. Mitt öga fångade dock dokumentet med ordet "Behovsfångst". Är det inte ett spännande ord? Stressnivån sjönk betydligt.

Drar man ut det lite ytterligare måste det också finnas människor och organisationer som är behovsfiskare. Detta tilltalar mig oerhört.

I min roll som politiker på olika nivåer och i olika sammanhang så vill jag vara en behovsfiskare som tar med mig en stor behovsfångst efter varje tillfälle.

Vilken förmån att få vara förtroendevald som har möjlighet att vistas ute i samhället och via kontakter på olika sätt få ta del av de behov som finns. Det är en ännu större ynnest att få vara med och möta dessa behov genom politiskt hantverksarbete. Kontakter, visioner, förhandlingar, studier, debatter, samarbeten och andra verktyg vi har som politiker ska vi använda för att förvalta behovsfångsten på allra bästa sätt.

Frågan är om jag inte vid nästa tillfälle som ges ska titulera mig som "behovsfiskare"? Det borde vara det finaste en politiker kan säga om sig själv.

Familjen- samhällets viktiga cell

”Förr mådde vi bättre än vi hade det.  Idag har vi det bättre än vi mår.”

Citatet är hämtat från 1990-talet och läkaren Nisse Simonsson, men det är kanske än mer aktuellt idag.

 Om vi liknar samhället vid en kropp, så är det ganska lätt att konstatera att kroppen inte mår helt bra idag. Den behöver vård och omsorg. Den behöver rehabiliteras, bli starkare och få muskler. Den behöver näring och kanske också medicin. Vissa delar kanske rentav behöver opereras.

 

Det viktigaste vi kan göra nu är att se framåt och klura ut vad kan vi göra, våra prioriteringar och hitta lösningar för att vår samhällskropp ska må bättre.

 Vi kristdemokrater hävdar att en del av lösningen ligger i en aktiv och modern familjepolitik. För, vad är egentligen en ”familj”. För en del är familjen den så kallade ”kärnfamiljen”. För andra är familjen detsamma som släkten. För ytterligare andra är familjen dem man har gemenskap med. Här finns inga rätt eller fel. Alla – oavsett vad - behöver känna trygghet, tillit och tillhörighet. Familjebanden fungerar som en ”magnet” – familjen tillgodoser det grundläggande behovet som vi alla har när det gäller gemenskap.

 

Familjen måste därför – på ett än tydligare sätt – vara vår utgångspunkt när vi talar om tryggheten, jobben och omsorgen. Ja, när vi talar om vad som behövs i samhället överhuvudtaget.

 

Jag vill starta med tryggheten. Vi föds in i en familj – oavsett hur den ser ut. Den är den minsta beståndsdelen i samhället. Vi människor är skapade för att leva i små gemenskaper varav familjen är den viktigaste. Familjen – om den mår bra – är den centrala trygghetsfaktorn i ett barns uppväxt. Tryggheten bygger på de normer som familjen förmedlar. Tryggheten skapar självständiga individer – individer som kan skilja mellan rätt och fel, mellan gott och ont. Men, jag är inte blind– ibland är familjen, det som ska vara det mest trygga är den gemenskap som skapar den största otryggheten. Därför har samhället en stor uppgift att med olika slags insatser aktivt prioritera och stödja familjer med betydande behov så att trygghet etableras och/eller återskapas.

 Familjen är också grogrunden för vårt företagande. För – vi glömmer ofta bort att den stora majoriteten av våra företag är små och medelstora företag som är skapade av en familj. Företag som bygger på tilliten, engagemanget och kreativiteten hos en familj som förverkligar en idé och där idén ofta förvaltas av ständigt nya generationer. Men företagandet handlar inte bara om en affärsidé – det handlar också om synen på arbete i sig och om synen på att kunna försörja sig och sin familj. Och när företaget växer, så skapas också trygghet för flera familjer som får sin utkomst i den verksamhet som växt. Vilket i sin tur skapar gemenskap kring ett företag och kring en idé och i närsamhället.

 förmedlar. ering som finns mellindivider - individer ryggheten bygger på de normer som familjen förmedlar. ering som finns mell

Äldreomsorgen är också en viktig del av Kristdemokraternas familjepolitik. De äldre utgör ju grunden för dagens aktiva familjer, men det har uppstått en brytning på linjen mellan familjerna och de äldre. Den äldre har i många fall kommit längre och längre bort från sin familj och detta skapar grogrund för såväl ensamhet som utsatthet. Likaså är våra äldre en outnyttjad resurs i samhället. Hos våra äldre finns såväl rik erfarenhet som stora kunskaper och ett stort engagemang. Med den segregering som finns mellan äldre och yngre riskerar vi att gå miste om dessa tillgångar. Vi behöver skapa fler fora som underlättar kontakten mellan generationerna.

 

Självklart är familjen central för oss alla – oavsett vad vi jobbar med, var vi bor eller varifrån vi kommer. Familjen är lika viktig för sjuksköterskan som sliter 10 timmar om dagen, för polisen som dagligen riskerar sitt liv på våra gator, för läraren som engagerar sig i våra barns utveckling. I familjen samlar vi alla kraften vi behöver för att orka nästa dag. Och en dag till.

 

För oss kristdemokrater är familjen den cell som bygger samhällskroppen. Alla celler behövs – och behöver vara friska – för att skapa en stark kropp. Och – vi måste bli tydligare i vårt budskap om vad som är viktigast för oss.

Familjen måste vara, och är, plattformen för den politik som vi kristdemokrater står för.

Politik är att vilja ge barn en trygg uppväxt

Politik är att vilja och med den viljan som både verktyg och vapen vill jag göra det bästa för att förändra situationen för mina medmänniskor i Upplands Väsby, i stockholmsregionen och i Sverige. Ett samhälle med människan i centrum är ett samhälle där brott mot mänskliga rättigheter inte förekommer. Detta är ett samhälle vi tyvärr ännu inte känner till.

Det finns i vårt samhälle barn som är utelämnade till vuxna som sviker och som inte tar ansvar. De får en bild av vuxenvärlden som varje barn skulle vara skyddad ifrån. Det pratas mycket om trygghet eller kanske främst om otryggheten i vårt samhälle. Jag kan inte värja mig emot kunskapen som jag har att det är alltför många barn som far illa i sitt eget hem. Platsen som skulle vara den allra tryggaste.

Det är vuxna, personer i barnets närhet, som har ansvaret för att barnen får en trygg uppväxt. Nu är det inte så alla gånger utan vuxna kidnappar alltför ofta barnets rätt till trygghet genom våld och annan utsatthet.

Samhället har en skyldighet att på alla upptänkliga sätt ge dessa barn den trygghet de så väl förtjänar. Kan man inte lösa detta på annan väg än att ge barnen en tryggare miljö utanför det egna hemmet så drar jag mig inte för det. Det är barnens rätt till trygga förhållanden som leder mig i mitt politiska arbete. Många föräldrar anser att de har rätt till sina barn men detta är inte min utgångspunkt.

 

 

En stark röst för seniorerna

Kristdemokraterna i Upplands Väsby har den enskilda människan som intresse och i centrum. Detta gäller i allra högsta grad seniorerna. Oavsett om man är föremål för kommunens omsorg eller inte, och vår välfärd bedöms utifrån hur våra äldre mår. Vi vill ge kommunens äldre en ännu starkare röst i de politiska organen. Den rösten behöver vara stark. Kristdemokraterna både vill och kan vara den starka rösten. Vi kan vara väldigt högljudda om det behövs.

Ett av partiets välfärdslöfte gäller särskilt för dem. Detta innebär att vi vill införa en Äldreboendegaranti där man erbjuds en plats på ett äldreboende när man fyllt 85 år. Inget tvång – det är fortfarande den enskilde som bestämmer om man vill, men erbjudandet står naturligtvis kvar. Man ska våga åldras i Väsby och tillsammans med andra i ett Seniorernas hus ska pensionärstiden vara något att kunna se fram emot. Kristdemokraterna är garanten för att arbete med både seniorfrågor och äldreomsorg är satta högt uppe på agendan.

Det är inte bara den kommunala äldreomsorgen som är viktigt för de som i dagligt tal kallas seniorer. Det finns områden som vi kanske inte alltid pratar om som ex vis alkoholmissbruk, relationsvåld och svårigheter med tillgänglighet av olika slag. Vi får inte heller glömma att även seniorer kan möta fördomar med avseende på sexuell läggning och hinder att hitta en partner.

Alla de frågor som yngre möter, möter också våra seniorer. Ensamhet och utsatthet av alla de slag finns även i de högre åldrarna, liksom glädjeämnen och ett tillfredsställande liv.

Oavsett om det är mörka eller ljusa moln på livshimlen, vill vi kristdemokrater vara till för seniorerna och ge dem röst, om de så önskar.

Trygghet = nära till en toalett

År 2016 föreslog  Kristdemokraterna i i Upplands att kommunen skulle låta uppföra ett antal offentliga toaletter i kommunen. Det besked som vi fick efter något år eller så var att det tänkte man inte göra men man skulle kartlägga förekomsten och återkomma med svar på denna kartläggning. Inte heller detta har gjorts, vad jag fått mig till del.

Det svar som kom från den politiska majoriteten var att detta är något som man inte prioriterar. Jag tolkar det som att detta inte är en angelägen fråga, det är ingen fråga som man ska behöva ta tag i.

Vi kristdemokrater tycker att frågan är mycket viktig och svaret som lämnades och det arbete som inte har gjorts enligt det svar som gavs till den folkvalda församlingen är att ett svek mot de väsbybor behöver toaletter placerade på inte allt för långt avstånd från varandra.

Många människor i vårt samhälle kan inte vistas ute långa stunder därför att det är för långt till närmaste toalett. Människor med medfödda eller sjukdomsbetingade läckage behöver dessa inrättningar för att i högre grad våga vistas ute i samhället. En avsevärd del av befolkningen har haft eller kommer att i framtiden behöva göra en operation för att ta bort cancer  i prostata, livmoder eller urinblåsa.  Storleksordningen 20%  av befolkningen  lever  med eftereffekterna av dessa sjukdomar. För många är dessa problem så stora att det behövs offentliga toaletter för att de skall kunna gå ut och röra sig i samhället.

Även barnfamiljer och andra vuxna runt barnen känner igen sig i att barnen plötsligt får behov av att göra ett besök på en toalett. Då kan det vara bråttom!

Genom att bygga en handfull offentliga toaletter, i t.ex. Runby, Sigma och Glädjens trafikplats skulle många människor kunna börja vistas ute genom promenader och cykelturer. Att kunna gå till centrum, till Kulturhuset eller till stationen och inte behöva sitta hemma och vara beroende av sina släktingar eller hemtjänsten. Vi har som förtroendevalda och som leder kommunen ett ansvar för att göra vad vi kan för att få människor att känna sig trygga ute i samhället.

Bristen på offentliga toaletter i Upplands Väsby hindrar många från att leva ett normalt liv.  Så kan vi  inte ha det i fortsättningen.

 

Tryggheten måste finnas hos oss hemmavid

I samhällsdebatten går diskussionens vågor höga när det gäller att hitta de bästa sätten för att säkra tryggheten på gator och torg. Så gott som alla vill ha fler poliser, fler kameror som ska bevaka gator och torg. Det är näst intill så att kreativiteten inte har några gränser när det gäller utomhus- eller den offentliga miljön.

Men jag kan inte undvika att dela med mig vad min erfarenhet som socialpolitiker sedan 2003 varav åtta år som ordförande i Social- och äldrenämnden har gett mig. Det jag har fått med mig är att många lever i stor otrygghet där man skulle vara som mest trygg. I sitt eget hem, i sin egen familj, bland sina närstående.

Jag önskar att fler skulle tycka att det är bråttom, mycket bråttom med att ge trygghet till alla de som lider av att inte få vara trygga och ha en fristad i sitt eget hem.

Att våld i nära relationer finns i alla typer av familjer vet vi sedan lång tid tillbaka. Många lever i en destruktiv parrelation med våldsinslag. Barn och ungdomar ska inte behöva uppleva att våld riktas mot dem eller en vuxen i det egna hemmet. Vi som finns runtomkring dessa som blir utsatta för våld måste göra allt för att bryta mönstret att våld föder våld, från den ena generationen till nästa.

Det är en stor uppgift för närsamhället att förebygga, ingripa och förhindra.

En utsatt grupp som det inte talas så mycket om men som också utsätts för våld på olika sätt är personer som är särskilt utsatta. Jag tänker då på äldre och personer med funktionsnedsättning. Personer som är bland de mest skyddsvärda i samhället. Vi måste agera tillsammans för att se och reagera på det våld som dessa utsätts för av både främlingar och närstående. Samhället är skyldigt dessa personer en större uppmärksamhet och skydd.

Att ge personer skydd mot våld i hemmet är för mig en självklarhet och det är inte att inkräkta på det enskilda hushållets integritet. Trygghet för en utsatt person måste få gå före allt annat. Tryggheten i det egna hemmet måste anses väldigt skyddsvärt.

Ger vi inte trygghet i det egna hemmet för barn, ungdomar, vuxna, äldre eller vem som helst – hur ska vi då tro att tryggheten kommer att öka på gator och torg? Detta arbete kommer att bli meningslöst.

Vi måste göra mer för att medvetandegöra för oss själva vad vi kan göra för att upptäcka och beivra våld i nära relationer se vårt eget ansvar för att skapa en större trygghet inom familj, släkt och andra nära relationer.